Den blodiga striden i Norrhults by
Vid början av 1000-talet i vårt land hände många våldsamma och blodiga incidenter när folket gick från asatro till kristendom. Inte heller våra trakter var förskonade från hemska händelser. Här följer berättelsen om den första julmässan i Norrhults by 24 december år 1071, såsom den återberättats i en artikel av Lars-Erik Hammarström.
Snön låg djup i skogarna och röken från de låga hyddorna steg i pelare rätt mot höjden i den stilla skymningen. Då drog ortens första kristna till Björn Bågskytts stuga i Norrhults by för att fira jul med psalmsång vid fladdrande vaxljuslågor. Pater Botvid hade sänts av kung Inge att hålla i julmässan. Många kristna kom mangrant på skidor från byarna omkring men även långväga ifrån, från Pelarne, Wi och Ryd, för att få vara med om detta. Mässan skulle hållas av en verklig munk.
Men det var från början givet att alla inte kunde rymmas under bondens tak varför mässan fick hållas ute. Kvällen var lyckligtvis lugn och gårdens folk hade förberett för att många besökare skulle komma. Några dagar tidigare var det kramsnö så de kunde rulla snöklot som användes till att bygga ett väldigt altare med kors av snö. Vaxljus sattes i rader på korsets armar och spets. Snölyktor staplades upp och det hela såg ut som en verklig kyrka. De senaste dagarnas kyla hade gjort nybygget fast och hårt, en vintrig helgedom som överraskade skarorna som kom. I mörkret syntes nattens alla stjärnor då Norrhultsbönderna tände altarkorsets ljus och ringens lyktor. En prakt som ingen av de närvarande dittills hade skådat. Pater Botvid trädde ut ur stugan, praktfullt klädd i sidensömmad kåpa, vitt mässlinne och en glänsande mitra bärande en krumböjd stav i ena handen. Väl framme vid altaret gjorde han korstecknet och stänkte vigvatten på de närmast stående. Fyra korgossar, barn från byn, höjde sina vaxljus mot himlen. Efter “Sanctus, Sanctus ….” gav Pater Botvid en predikan på svenska. Hans röst ljöd mäktigt gripande i den stilla vinternatten. Han talade om herdar och änglar, om ett stall med en krubba. För att visa den historiska händelsen hade Björn Bågskytts stuga dekorerats som ett stall med en häst som åt hö. Åke och Hildegun i Torsmålen och deras lille son spelade Josef, Maria och barnet. Korgossarna sjöng och människorna gick genom stallet. Allt i ett heligt lugn.
Men försiktighet var av nöden. I trakten fanns många som fortfarande höll fast i tron på de gamla asagudarna, Oden, Tor och Balder. De kunde inte glömma att deras avgudaaltare i Grönsveds lund föregående sommar hade förstörts. Det var de kristnas verk och vedergällningen låg i luften. Visserligen hade de kristna återuppbyggt altaret men det hjälpte föga. Alrik i Grönsved visste om att en mässa i Norrhult skulle hållas, han rände iväg på skidorna och var borta i flera dagar. Vart visste inte ingen av de församlade. Männen hade därför tagit med sig spjut, pilkoger och bågar för att vara beredda i händelse av strid. Men före mässan lade de ifrån sig vapnen på en särskild plats en bit från kyrkan. Vakter höll ett vakande öga på vapenplatsen och stigarna som ledde dit. Plötsligt kom Styrbjörn i Snararp rusande fram ur skogen och berättade att minst 100 man kom skidande mot Norrhult. Mässan fick ett hastigt slut. Kvinnorna flydde med Pater Botvid och männen skyndade sig till vapenplatsen och försedde sig med bågar, spjut och svärd. Snart skar hednahopens skri genom kvällens stillhet och en pil hördes vina på avstånd. Bågskytt som var känd för att rikta sitt spjut med en mästares hand blev de kristnas anförare. Han befallde att alla skulle vänta tills fienderna kommit på säkert pilhålls när.
Fienderna hälsades på så sätt av en våldsam skur av pilar. De som inte föll för pilarna ryggade tillbaka. Striden blev het och manfallet blev stort på båda sidor. När Jorund, anfallarnas ledare, fick en spjutstöt i sin vänstra höft och inte längre kunde stå upp tog hedningarna till flykten. Även de kristna hade lidit kännbara förluster. Pater Botvid låg i sitt blod vid snöaltarets fot.
Våren efter denna jul reste Björn Bågskytt och hans son Olof fyra kors på själva slagfältet, som ett minne efter de kära som dödats i striden. 80 år senare befallde Nikolaus av S:t Albans, när han gästade bygden, att korsen skulle hållas vid liv i alla tider. År 1183 beslöt bönderna i Norrhult att hålla platsen i helgd. Son efter son, släkte efter släkte ansåg det som en helig plikt att resa nya kors, då tiden tärt de gamla. Denna sed har fortsatt intill våra dagar. 1955 lät Rumskulla Hembygdsförening resa fyra nya kors på det ställe i Norrhult där de tidigare korsen stod.