Lars Rumar – Funderingar kring en bild av Rumskulla prästgård
Rumskulla Hembygdsförenings programblad 2017 pryddes av ett gammalt fotografi som väckte gamla minnen hos mig. Fotografiet visar Rumskulla prästgård ungefär som den såg ut i min tidiga barndom. Det är inte daterat men någon gång från det tidiga 1900-talet är det.
En hållpunkt är 1933. Då stod nämligen den nya prästgården färdig som mina föräldrar, Hugo och Elsa Rumar, flyttade in i som nytt prästpar. Fotografiet visar den gamla prästgården, inte den nya. Alltså är det äldre än 1933 Originalet är en glasplåt som Karin Westrin ärvt efter sin far Olle Westrin, som på sin tid, bland mycket annat, var aktiv i Rumskulla Hembygdsförening.
I bildens centrum ligger den gamla ladugården. Min far uppskattade dess ålder till det tidiga 1800-talet. Den spelade en mycket central roll för mig i min tidiga barndom. Där hade arrendatorn sina djur och jag levde som på en bondgård, där jag på nära håll fick uppleva höns, lamm, grisar, kor och hästar och det liv som levdes kring dem. Ladugården var alltid en mycket viktig del av en prästgård förr i tiden. Redan under 15 – 1600-talen tilldelades prästgårdarna stora marker, s.k. prästbord, som prästen och hans familj skulle leva av. Under 1900-talet började de förlora sin gamla funktion och kallades i stället löneboställen.
Förutom prästbordets avkastning hade prästen tillgång till det tionde av skörden som bönderna var skyldiga att årligen leverera. Jag vet inte riktigt hur systemet i praktiken fungerade. Enligt en uppgift från 1772 hade kyrkoherden i Rumskulla ”2 tunnors vederlags spannmål”. Hur som helst kallade vi ladan för tiondeladan. Den fanns ännu kvar i min barndom och låg i den del av ladugården som befann sig närmast prästgårdsbyggnaden. Jag minns att vi barn, under min driftige äldre bror Stens ledning, byggde en fästning i tre våningar av de bräder som blev över när tiondeladan revs. Den uppfördes som en tillbyggnad till lekstugan som låg granne med tiondeladan. Takhöjden i fästningens ”våningar” var naturligtvis inte hög, men ”byggnaden” fungerade utmärkt som borg i de riddarkrig vi spelade med stort allvar. Lekstugan väcker så här i efterhand små funderingar hos mig. Är det verkligen de sparsamma äldre männen i pastoratskyrkorådet som låtit pastoratet finansiera en så onödig sak för prästfamiljen? Mor och far brukade emellertid alltid framhålla att förtroendemännen i detta råd brukade vara mycket generösa mot prästgården, så jag får väl tro det.