Sevärdheter i Rumskulla socken
Here you can read about Rumskulla’s attractions in English.
Nedan kan du läsa mer om varje sevärdhet som står numrerad på kartan.
Tjurstorps by (nummer 1 på kartan)
Husen är från 1600-talet och 1700-talet.
Runkesten (nummer 2 på kartan)
Under den senaste årmiljonen, den så kallade kvartärstiden, har vi haft minst fyra perioder då landisar täckt större delen av Nord- och Mellaneuropa. Den senaste landisen (”inlandsisen”) befann sig i ständig rörelse som över den här delen av landet var riktad mot söder. Det var landisen som likt en jätteskrapa 2-3 kilometer tjock, bröt loss och transporterade detta mäktiga block för att slutligen under avsmältningsskedet för cirka 10-12000 år sedan placera det här stående på sin egg.
Runkesten är cirka 5 meter hög, 4 meter bred och 10 meter lång och av forskare ansedd som jordens största flyttblock som kan sättas i vaggning.
En folksägen berättar att det var jättekvinnan Kåra som i ilskan över att att blivit störd av kyrkklockorna kastade en sten från ”Harekulla höjd” i grannsocknen Pelarne mot Rumskulla kyrka. Vid kastet sprack stenen och den ena halvan hamnade vid Krogstorp i Pelarne och den andra halvan, Runkesten, här på en bergknalle i Rumskulladalens utlöpare mot söder. Enligt sägnen ska Kåra en gång komma tillbaka och förgöra den som välter Runkesten från sin plats.
Koordinater: 57° 37′ 59.02″ N, 15° 36′ 20.13″ E
57.63306°, 15.605591°
Följ Sevedeleden (orange markering) österut där den korsar vägen mellan Rumskulla och väg 40. Följ sedan skylt mot fornminne.
Trollegatan (nummer 3 på kartan)
Cirka 40 m djup och 240 m lång. Ett skurugata i miniatyr.
Trollegata är en säregen och sägenomspunnen ravin, vars ena vägg stupar brant 40 meter mot gatans botten och är gott och väl 250 meter lång. Längre tillbaka i tiden ingick gatan i ett system av vintervägar – den vattensjuka marken var inte farbar sommartid – för transporter av virke, träkol, massa- och brännved till järnvägen i Mariannelund.
Om Trollegata finns många sägner, här nedan följer en av dem:
”För länge sedan bodde här i trakten en bonde som för sin girighets skull blev kallad Snål-Pelle i Hult. Hans djur fick nästan aldrig äta sig riktigt mätta och var magra och eländiga.
I nejdens backstugor var barnkullarna stora på den tiden och barnen måste redan i ung ålder ut och slita och släpa hos traktens bönder. På så sätt kunde även Snål-Pelle få tjänstefolk.
Ett år hade han fått en piga som kallades Spink-Mina för att hon var så spinkig och klen. En sommarkväll skulle hon som vanligt hämta hem korna från betet men kunde inte finna dem. Hon letade och letade och till sist vek hon in på Trollegata.
Bäst hon gick där och lockade på korna fick hon se två förskräckligt fula trollungar, en pojke och en flicka med munnar så breda som klappträn och tänder så långa som fyrtums spik. I rädslan förstod hon inte om de skrattade eller grät men till sist fick hon klart för sig att de ville ha mat. Som tur var hade hon med sig en smörgås. Den bröt hon itu och gav hälften åt dem var. Men det räckte inte långt och de skrek att de ville ha mer. Då hördes en röst inifrån ravinen: ”Eftersom du varit snäll vid mina barn, ska du aldrig mer behöva gå och leta efter korna dina. Gå hem nu så står de vid fållans stätta och väntar på dig.”
Sedan den dagen hade Spink-Mina sådan tur med djuren att alla förundrades, Snål-Pelle inte minst. Korna blev fetare än granngårdarnas och mjölkade mycket bättre. Men när Spink-Mina året därpå flyttade till nästgårdsbonden var det han som fick tur med djuren och samtidigt magrade Snål-Pelles kreatur så att de till sist såg ut som Faraos nöt.
Ur ”Innan sägnerna dö” av Viktor Haak
Holmsjöbadet (nummer 4 på kartan)
Kommunal badplats med bryggor, omklädningsrum och en enkel toalett.
Rumskulla Kyrka (nummer 5 på kartan)
Stenkyrka byggd år 1835. Altarskåp, tillverkat i Lybäck under sent 1400-tal, anses vara ett av landets förnämsta i sitt slag.
Prästgårdsängarna (nummer 6 på kartan)
Fossil åkermark (gamla övergiven åker) indelad i cirka 15 långsmala parceller. Gravfält från äldre järnåldern.
Ingen bild.
Rumskulla Hembygdsgård (nummer 7 på kartan)
Rumskulla Hembygdsförening bildades år 1918. Ditflyttade byggnader med många föremål från äldre dar. Samlingarna kan visas efter överenskommelse. Kontakta någon i styrelsen, kontaktuppgifter hittar du här.
Rumskulla Hembygdsgård är en utmärkt plats att stanna och ta del av vad man har i fika-korgen.
Prästgårdskvarnen (nummer 8 på kartan)
Prästens tionde kvarn från 1700-talet. Restaurerades år 1990. Kan visas i drift efter överenskommelse med Rumskulla Hembygdsförening som har ansvaret för kvarnen. Kontakta någon i styrelsen, kontaktuppgifter hittar du här.
En rastplats finns i anslutning till kvarnen.
Jättegrytan (nummer 9 på kartan)
En av inlandsisen svarvad cirka 2 meter djup ”gryta” i berget. Skyltat från väg, rösad led från Gubbgölen.
Några hundra meter upp på berget på en avsats finns en jättegryta. Den är 2 meter djup och lika bred i diameter vid överkanten. Grytan upptäcktes av torparen Johan Nilsson i Berghult år 1920. Grytan var då fylld med jord och gräsbevuxen. Torparen lade märke till att gräset just där växte så grönt och kraftigt i en cirkel och tog en spade för att undersöka vad som fanns därunder. Han fortsatte gräva tills grytan var ren från jord och sedan dess har den inte varit full av jord men istället samlas vatten som måste ösas ur för att betraktaren ska kunna få en uppfattning om grytans form och djup.
Under den senaste istiden lär området ha varit täckt av ett istäcke som var 1500 m högt. Det forsande vattnet i isälvarna förde med sig stenar som av vattnets virvlar kom till att rotera på en och samma plats. På så sätt svarvades hål i berget av stenar som med tiden nöttes upp och ersattes av nya stenar. På så vis har Jättegrytan bildats för många tusen år sedan.
Följ Sevedeledens orange markering uppför berget. Bitvis kraftiga stigningar, där det finns rep att hålla sig i på de brantaste ställena.
Tänk på att delar av leden har en brant stigning. Rep finns att hålla i på de brantaste ställena. Jättegrytan ligger längs Sevedeleden.
Diket (nummer 10 på kartan)
Diket är en förkastningsspricka som är nära 100 meter lång, 2-3 m djup och 50 – 70 cm bred. Den har nästan lodräta sidor.
Sprickan uppstod genom en s.k. förkastning innan jordskorpan ännu hunnit kallna. Man får ett intryck av att en jättehand sågat två parallella spår i berget och lyft upp och forslat bort det lossågade stenblocket. Sommartid när smältvattnet torkat ut, kan man gå ned i sprickan. Man finner då att vid förkastningen har flytande materia från jordens inre trängt ut genom vågräta sprickor i berget. Materialet i dikets botten är metalliknande och betydligt tätare och tyngre än graniten.
Det är svårt att försöka bilda sig en uppfattning om styrkan i de naturkrafter som danat Diket.
Kvilleken/”Rumskullaeken” (nummer 11 på kartan)
Även kallad ”Kristus-eken” och nämnd som Europas största och äldsta träd. Har en omkrets på 14 meter. Ett naturreservat bildades år 2007 för att bevara ängs- och hagmark. Området är på 30 hektar där Kvilleken är en central symbol.
Nationalparken (nummer 12 på kartan)
På Norra Kvill kronopark avsattes år 1927 ett cirka 27 ha stort skogsområde till nationalpark. År 1994 utökades parken och omfattar nu 114 ha. Det finns markerade stigar genom området som rymmer fantastisk natur med urskog och tjärnar.
Hälsokälla, Surbrunn (nummer 13 på kartan)
Vid mitten av 1700-talet fanns en doktor vid namn Mag. P. Dahlbeck i Rumskulla. Han lät rista in sitt namn i en stenhäll ovanför källan och rekommenderade till ortsborna att källans vatten var väl värt att pröva.
Ortsbor, som vuxit upp i den närbelägna byn Norrhult, har berättat att de som barn fått höra att ännu långt in på 1900-talet var det vanligt att folk kom från när och fjärran för att hämta hem vatten från Surbrunn.
En sed var att dagarna före midsommar rensa källan och snygga till omgivningen. Midsommarafton kom folk i skaror till källan för att dricka och hämta hem dess vatten. Många stannade hela natten vid källan. Man hade knytkalas på medhavd matsäck och ibland blev det en svängom på någon jämn mark i närheten.
I berghällen ovanför källan står inristat följande text på latin:
”Hoc acva salut as Probata cum Fructus. Do P. Dahlbeck” (Detta vatten hälsobringande. Prövat med framgång.)
Tidigare kan källan ha använts som offerbrunn då man hittat mynt på dess botten. Någon brist på vatten har det aldrig varit, det porlar ständigt från bergets innandöme. Den höga järnhalten orsaker den bruna färgen på vattnet.
Källa för informationen: En torparpojkes minnen av Axel Karlsson
Norrhult (nummer 14 på kartan)
Är kanske bygdens äldsta boplats. Fylld av sägner och sagor! Korsen minner om att här har varit en urgammal gudstjänst och begravningsplats.
Grönsved (nummer 15 på kartan)
Kalmar läns högsta punkt, 291 m.ö.h. Stanna gärna till och beundra dessa hisnande sköna vyer. Åk sedan vidare på de vackra byvägarna Grönsved – Gibberyd – Rumskulla.
Garpön (nummer 16 på kartan)
I sjön Hjorten, även kallad Dackön. Befästningsverk med med tre ringar av pålar runt ön (cirka 2000 st). Befästningen är daterad till åren 1369 – 1370, men brändes ned under unionstiderna 1389. Utgrävning har bedrivits i samarbete mellan Rumskulla Hembygdsförening och Kalmar Länsmuseum.
Gravfält & Domarsäte (nummer 17 på kartan)
Domarringar (domarsäten, domarkretsar)
Kallas i södra Sverige vissa fornlämningar bestående av stora stenar, till antalet vanligen 7, 9 eller 12 (heliga tal) lagda eller resta i en rund eller avlång krets (diameter oftast 6-10 m).
Tjänat som tingsställen, vilket det verkar finnas enighet om. Troligtvis var dessa platser ursprungligen gravar.
Källa: Svensk Juristtidning
Gå vidare några tiotals meter så finnar du gravfältet på höger sida av skogsvägen.
Detta gravfält dateras till äldre järnåldern eller tiden kring Kristus födelse. Återfunnet av G. Niklasson efter uppgift i Doséns avhandling om Rumskulla.
På äldre järnåldern och före den på bronsåldern brändes den döda. Själen skulle befrias från kroppen. Livet skulle gå vidare någon annanstans. Aska och benrester samlades i och invid kärl kring vilket graven byggdes med stenar i varierande formationer.
Rumskulla Hembygdsförening
Väggebergs grotta och kista (nummer 18 på kartan)
Grotta resp. ravin i ett bergsparti på den sägenomsusade Viggesbo mo.
Väggebergs stuga, en grotta som inlandsisen byggt av väldiga block avsatta intill en bergvägg. Grottan rymmer 15 – 20 personer. Enligt sägnen är grottan förbunden med Väggebergs rå, en underskön kvinnogestalt, som bedårat en son från det närbelägna torpet Dalaryd.
Ur En torparpojkes minnen av Axel Karlsson
Här har efter istiden samlats ett antal jättestenar under vilka flera grottor har skapats. De har i folktron varit boplats för troll och även varit tillflyktsort för rövare.
Under första hälften av 1900-talet var det ett vanligt utflyktsmål för skolklasser.
Iakttag stor försiktighet om du går ner i grottan eller klättrar ovanpå.
Följ de blå markeringspinnarna och stigen.
Innan jordskorpan ännu hade kallnat bildades förkastningssprickor. En av lite större format är Väggebergs kista. Denna ravin är ca 150 m lång, 10 m bred, 20 m djup och är mestadels vattenfylld. Den är i princip av samma karaktär som den mer namnkunniga Skurugata i Eksjö kommun.
Den låg tidigare under Viggesbos domäner men ägs sedan 1964 av statliga Sveaskog.
OBS! Iakttag stor försiktighet när du går upp på berget då det inte finns några skyddsrep eller stängsel runt ravinen!
Följ de blå markeringarna och stigen.
Urkons håla (nummer 19 på kartan)
En sägenomspunnen håla som sparkades upp av urkon. En håla stor som en liten kyrkogård och cirka 20 meter djup. Gropen är alltid torr hur mycket nederbörd som än kommer ner.
Ingen bild.
Katthult, Gibberyd (nummer 20 på kartan)
Gården där filmerna om Emil i Lönneberga spelades in under åren 1971 – 73. Upplev atmosfären, gå in i snickerboa och möt djuren i Katthult. Öppet dagligen vecka 25 – 33 mellan kl. 10.00 – 19-00. Souvernirbutik med glass, kaffe och dricka. Läs mer på deras hemsida.
Gibberydssågen (nummer 21 på kartan)
På 1920-talet byggdes det lilla sågverket med sågbänk och kantverk drivna av en tändkulemotor på 20 hk. Tändkulemotorn från 1928. Sågverket var i drift sista gången under 1970-talet. Hembygdsföreningen har restaurerat byggnad och maskiner och sågen är nu i körbart skick.
För visning kontakta Rumskulla Hembygdsförenings styrelse, kontaktuppgifter hittar du här.
