Berättelsen om Skinn-Sjarping
Astrid Lindgren har berättat om Skinn Skerping hemskast av alla spöken i Småland, en bok från 1986. Han var en vildtoring som det gick riktigt galet för. Men Astrid var inte först ut att skriva om det hemska spöket. Den här berättelsen är en sägen som här återberättas såsom den är nedskriven av Viktor Haak i boken Innan sägnerna dör från 1965. Varning, kan vara särskilt skrämmande för spökrädda personer att lyssna till i mörkret vid midnattstid.
För mer än 200 år sedan i ett torp på Snararps ägor levde en man som hade fått det speciella namnet Skinn-Sjarping. Vad annat namn han kan ha haft är okänt. Sägnen säger att Skinn-Sjarping blev osams med klockaren i Rumskulla kyrka, oklart om vad, och osämjan ledde till handgripligheter som slutade med att klockaren föll död ner. Skinn-Sjarping blev för denna gärning hängd på socknens galgbacke. Enligt den tidens sed kunde han inte begravas på kyrkogården utan kistan sänktes i en icke ristäckt grav utanför ringmuren i norr.
Så långt var allt gott och väl, kan tyckas, men… Skinn-Sjarping fick ingen ro i graven utanför socknens lugna kyrkogård utan…
”Än här, än där drev han sitt ofogs hemska spel. Nattetid vid spöktimmen omkring kl. 12 var det inte rådligt att gå ensam förbi kyrkan, och mången gång hade det hänt, att han till och med i socknens utkanter, helst efter vägen mellan kyrkan och Snararp, visat sig för nattligt vandringsfolk. Till slut stod han på själva mordplatsen i kyrkan både natt och dag utan att kunna fördrivas, och detta störde förstås de kyrkobesökandes andakt under sön- och helgdagarnas gudstjänsttid.
Laurentius Kraft, som då var kyrkoherde i Rumskulla, klädde sig slutligen i prästerlig skrud med kappa och krage, tog en bibel i handen och gick ensam tyst en natt upp på kyrkogården för att giva den olycklige anden gravens ro. Vad då hände, eller hurudant samtalet var, som utspann sig mellan prästen och den döde, därom fingo samtidens nyfikna intet veta, ty Herrans tjänare äro edsvurna och får aldrig yppa, vad de en natt som denna hört och sett.
Emellertid synes prostens kraft, så Kraft han hette, ha varit för svag för det värv, han gått att fylla, ty även efteråt visade sig spöket, dock mera sällan och blott för lysynta söndagsbarn. Följden blev i alla fall att ingen gärna efter mörkrets inbrott ville passera vägen förbi kyrkdörren av rädsla för Skinn-Sjarping.
Men det fanns dock en bland traktens folk som inte bävade för att gå ensam ut en natt i spöktidstimma, och det var själva prostens piga. Hon var så djärv, att hon till och med en julekväll på husbondens bön gått upp i kyrkan in i sakristian ensam efter en nödvändig bok, som prosten glömt.
En gång vid en större bjudning i prästgården, där bland gästerna märktes även flera präster, kom Skinn-Sjarping på tal. Prosten nämnde då, att han i hela socknen endast visste en, som inte fruktade Snararps gast. Då gästerna fått veta, vem den modiga var inkallades Stina – hon hette så – och tillfrågades av de främmande församlingsherdarna, om hon vågade gå upp i vapenhuset till dess osalige ande, fastän höstnattens dimma därute gjorde luften bläcksvart mörk.
Pigan gick och kom om en stund åter med den sprattlande gasten i sin famn. För folkfantasin är det ju inget konststycke av en person att bära sprattlande gastar i famnen. Mitt i den upplysta salen bland vettskrämda gäster och dukade bord släppte hon spöket, som genast försvann likt en dimfigur. Men under kvällen blev det ingen ro i huset, förrän Stina burit upp Skinn-Sjarping på hans plats. Vad som på återvägen upp mot kyrkan hände, vet ingen, ty pigan var, då hon återkom till prästgården stum och förblev så till dess hon tre dagar därefter dog. Men efter den händelsen fick Skinn-Sjarping ro i graven.
De gamla berättar trovärdigt, att man till sist byggde in Skinn-Sjarping i ett skåp i vapenhuset för att slippa se honom, och där stod han sedan natt och dag, till dess han efter ovannämnda händelse fick njuta sin längtans ro. Men man får nog av denna sägen inte taga mera än man tål!”
Lars Rumar – Funderingar kring en bild av Rumskulla prästgård
Rumskulla Hembygdsförenings programblad 2017 pryddes av ett gammalt fotografi som väckte gamla minnen hos mig. Fotografiet visar Rumskulla prästgård ungefär som den såg ut i min tidiga barndom. Det är inte daterat men någon gång från det tidiga 1900-talet är det.
En hållpunkt är 1933. Då stod nämligen den nya prästgården färdig som mina föräldrar, Hugo och Elsa Rumar, flyttade in i som nytt prästpar. Fotografiet visar den gamla prästgården, inte den nya. Alltså är det äldre än 1933 Originalet är en glasplåt som Karin Westrin ärvt efter sin far Olle Westrin, som på sin tid, bland mycket annat, var aktiv i Rumskulla Hembygdsförening.
I bildens centrum ligger den gamla ladugården. Min far uppskattade dess ålder till det tidiga 1800-talet. Den spelade en mycket central roll för mig i min tidiga barndom. Där hade arrendatorn sina djur och jag levde som på en bondgård, där jag på nära håll fick uppleva höns, lamm, grisar, kor och hästar och det liv som levdes kring dem. Ladugården var alltid en mycket viktig del av en prästgård förr i tiden. Redan under 15 – 1600-talen tilldelades prästgårdarna stora marker, s.k. prästbord, som prästen och hans familj skulle leva av. Under 1900-talet började de förlora sin gamla funktion och kallades i stället löneboställen.
Förutom prästbordets avkastning hade prästen tillgång till det tionde av skörden som bönderna var skyldiga att årligen leverera. Jag vet inte riktigt hur systemet i praktiken fungerade. Enligt en uppgift från 1772 hade kyrkoherden i Rumskulla ”2 tunnors vederlags spannmål”. Hur som helst kallade vi ladan för tiondeladan. Den fanns ännu kvar i min barndom och låg i den del av ladugården som befann sig närmast prästgårdsbyggnaden. Jag minns att vi barn, under min driftige äldre bror Stens ledning, byggde en fästning i tre våningar av de bräder som blev över när tiondeladan revs. Den uppfördes som en tillbyggnad till lekstugan som låg granne med tiondeladan. Takhöjden i fästningens ”våningar” var naturligtvis inte hög, men ”byggnaden” fungerade utmärkt som borg i de riddarkrig vi spelade med stort allvar. Lekstugan väcker så här i efterhand små funderingar hos mig. Är det verkligen de sparsamma äldre männen i pastoratskyrkorådet som låtit pastoratet finansiera en så onödig sak för prästfamiljen? Mor och far brukade emellertid alltid framhålla att förtroendemännen i detta råd brukade vara mycket generösa mot prästgården, så jag får väl tro det.